| Promise and The Monster — Feed The Fire (22nd January, 2016) |
Promise and The Monster — Feed The Fire (22nd January, 2016) 
♣ Billie Lindahl, the woman behind the name Promise & The Monster, brings a vivid landscape to life on Feed The Fire, her first album for Bella Union, due for release 22nd January and available to order now from itunes. It’s a wondrous and haunting world, mixing light and dark, birth and death, mystery and imagination, awesome vistas and intimate detail. Lindahl builds an analogue and digital soundscape around her enchanting voice, luring you deeper into her wild world than ever before.
♣ The work of Swedish artist Billie Lindahl, she seems to capture a certain drama, a certain glamorous melancholy that feels entirely enriching.
♣ Sonically diverting, the material matches lush moments of wonder to some genuinely unsettling elements, with the interplay between these two poles providing the record’s central energy.
♣ “We aimed at combining the elegance of old Sixties recordings with something darker and more mechanical,” she recalls. “Like you would play a Lee Hazlewood song on top of Nico’s late Eighties records.”
♣ Clash is able to premiere the title track, and it’s a beautiful piece of songwriting, packed with wonder and inspiration. At one point, Billie purrs: “I’m already too involved / I’m forced into the core…””
Location: Stockholm, Sweden
Album release: 22nd January, 2016
Record Label: Bella Union
Genre: Indie Rock, Indie Folk, Female Vocal
Duration: 42:51
Tracks:
01. Feed The Fire 5:14
02. Hunter 3:53
03. Time Of The Season 4:55
04. Slow and Quiet 3:08
05. Apartments Song 5:33
06. Julingvallen 3:18
07. Hammering The Nails 3:59
08. The Weight Of It All 3:49
09. Machines 3:33
10. Fine Horseman 5:29
Description:
♣ Feed The Fire was recorded in Stockholm, where Lindahl lives, at Labyrint, a small basement studio run by her friend Love Martinsen who produced the album and shares most of the instrumentation with Lindahl. “We aimed at combining the elegance of old Sixties recordings with something darker and more mechanical,” she recalls. “Like you would play a Lee Hazlewood song on top of Nico’s late Eighties records.”
♣ The opening / title track sets the scene with the immediate confession “I’m already too involved / I’m forced into the core.” ‘Hunter’ expands the dreamy yet eerie mood with an echo of girl–group drama filtered through a remote Swedish forest, featuring the Erhu, a Chinese violin. “It’s a great instrument,” Lindahl says. “It sounds a bit like somebody is weeping, and I think we managed to make it weep.”
♣ The view keeps changing: ‘Time Of The Season’ is a more urgent rush of blood, with chiming guitar, ‘Hammering the Nails’ is gentler despite the image, “this taste of blood in metal”, and the tremelo guitar twang and an exquisite coda of Mariachi horns in ‘Machines’ resemble a slice of vintage Americana. Images of skin, flesh, bone and rust create a clash between humanity and the natural world, while the album finale, a cover of the traditional British folk song ‘Fine Horseman’, taps the same motherlode.
♣ Duality sits at the core of Feed The Fire, likewise the name Promise & The Monster. “To feed the fire can be seen as both constructive and destructive,” Lindahl concludes. “You keep the fire burning, the spark alive. But fire can kill you. Like life and death, it’s not really a contradiction. I think it’s necessary to be open to destructive forces if you want to live a life where strong emotions are present. To see, listen and feel is quite a violent and confusing experience, and I think my lyrics often evolve around that, blurring boundaries between dream and reality, and between sanity and insanity. To me, Feed The Fire is a concept album that explores those kinds of themes, from certain places and real happenings.”
Review
By Joseph Mathieu, Published Jan 20, 2016; Score: 8
♣ Promise and the Monster’s most recent album, Feed the Fire, is the band’s debut on Bella Union. Billie Lindahl, the Swedish artist behind the moniker, uses her songwriting to examine the opposite but intertwined ideas of creation and destruction on her third LP.
♣ “To feed the fire can be seen as both constructive and destructive,” says Lindahl. “You keep the fire burning, the spark alive. But fire can kill you. Like life and death, it’s not really a contradiction.”
♣ The tone of each song, be it dark and detached or simply mysterious, is dictated by Lindahl’s inflection. Her voice, in no need of the digital enhancement, is often tinged with the gloom of someone who’s seen too much. She’s known despair, and here, she synthesizes it with languishing guitar and galloping drums.
♣ Between “The Weight of It All” and the nightmarish “Hunter,” the instrumental “Julingvallen” shines a glimmer of light in the dark. An homage to fables still drives her work — Promise and the Monster, by Babette Cole, is a self–illustrated children’s book from 1981 about a pony saving a kidnapped monster — but it’s Lindahl’s multi–instrumental talent and ominous vocals that take centre stage on Feed the Fire, an album that leads the listener through a grim landscape punctuated with urgency and violence.
♣ http://exclaim.ca/
Label: http://bellaunion.com/artists/promise-the-monster/
SWE:
FÖR FÖRÄNDRING, MED EFTERTANKE
♣ Distans verkar vara viktigt för Billie Lindahl, eller Promise And The Monster som hon kallar sin musikaliska sida. Distans till sig själv, till sin konst och kanske mest av allt till sina lyssnare.
♣ Jag är lite motsträvig, säger hon när vi träffas i Stockholm. Tycker det är obehagligt när folk kommer för nära inpå. De kan säga helt fantastiska saker som att “din musik berör mig, den har förändrat mitt liv”. Det är ju det som är själva poängen, det är så det ska vara. Men jag kan inte ta åt mig. Tycker det är läskigt. Jag har lättare att ta till mig om någon säger att jag är bra på gitarr eller att det är snyggt producerat.
♣ Hon är mycket noga med att inte framställa sig som en martyr, en lidande konstnär, vill inte bli den klyschigt mystiska och skygga figuren, men hon framhåller att kreativitet inte är helt lätt att hantera.
♣ Jag tror det har att göra med att jag har kasst självförtroende. Tvivlar mycket på mig själv, fattar inte alls varför folk gillar det. Det känns på ett sätt skitjobbigt att göra musik. Alla kreativa projekt är jobbiga för att jag tvivlar, men jag fattar att jag skulle må ännu mycket sämre av att inte hålla på, så jag fortsätter.
♣ Men alla tvivel gör att det kan ta lite tid innan uppföljaren till Promise And The Monsters album “Transparent Knives” kommer. Billie berättar att hon definitivt inte är en människa som bara rusar på, eftertanke är viktigt för henne.
♣ Jag håller på med lite smågrejor här och där, säger hon. Hjälper andra spela. Spelar med en annan tjej. Har tänkt skriva i sommar och spela in i höst. Men än så länge är det mest att jag tänker på det. Det är alltid någon annan liten grej att göra. Funderar på den gamla klassikern att sätta mig i en isolerad stuga i Hälsingland.
♣ Hälsingland är varifrån Billie kommer, men hon har svårt att höra sambandet i den egna musiken.
♣ Eftersom jag bodde där i min barndom borde det rimligtvis ha gjort något avtryck. Många jämför musiken med stora, mörka skogar, men jag gör inte själv den kopplingen.
♣ När väl skivan kom ut var det inget konstigt för Billie.
♣ Då hade jag jobbat väldigt länge med musiken. Det kändes naturligt. Den allra största glädjen var när Imperial (skivbolaget) skrev sitt första mail. Då hoppade jag upp och ned, skrattade och var helt till mig. Men när man väl var där och en skiva kom ut, då var det inga konstigheter.
♣ Promise And The Monsters musik är väldigt skir och vacker, men samtidigt oroande, störande.
♣ Det är det som är poängen. Det ska smyga sig inpå. Jag är förtjust i grotesk skräckestetik. Jag tycker att ljudbilden är jätteviktig, den kan vara halva låten. Jag kan sugas in i skivor och älska dem bara för hur de låter.
♣ Billie har en speciell ton i sin röst, men har själv svårt att förklara den.
♣ Det är ganska abstrakt. Jag har egentligen aldrig sjungit. På gymnasiet spelade en tjej in en film och då gjorde jag musiken. De som fick höra musiken undrade vem det var som sjöng, och då fattade jag att det faktiskt lät bra. När jag sjunger tänker jag inte så mycket på orden, försöker uttrycka det som ett instrument. Jag har alltid haft Chet Baker som förebild. Tonen i hans röst, han sjunger fantastiskt, låter precis som sin trumpet. Just att han är ett med sitt instrument.
Gitarren är Promise And The Monsters instrument.
♣ Jag spelade cello som liten och kan fortfarande bli helt till mig av cello. Jag ska ta upp det när jag blir pensionär. Jag har funderat på att skaffa dulcimer. Tror det heter hackbräde på svenska. Jag tror på ett uppsving för dulcimer, ler hon och berättar hur man spelar på detta märkliga instrument genom att slå på dess strängar med små klubbor.
♣ Live kan Billie ha svårt att få till den speciella Promise And The Monster–stämningen.
♣ På små, skitiga klubbar där folk står och skriker funkar ingenting. De vill ju ha partymusik, ingen introspektiv liten tjej som spelar gitarr. Jag föredrar ställen där folk sitter ned och lyssnar, fina teaterscener. Då kan jag låtsas att jag är Edith Piaf och bara gå ut och sjunga.
♣ Billie är inte den första musiker jag träffar som uttrycker stor saknad efter Ugglan, men hon är glad att hon hann med att spela där. Att spela med andra även som Promise And The Monster är hon inte främmande för.
♣ Det är nog nästa grej. Att jag tycker det är jobbigt att spela live är nog mycket för att jag oftast spelar själv. Med band är det bara roligt. Man kan göra det mer orkestrerat.
♣ Även om hon jobbar med eftertanke är det inte så att Billie har mängder av överblivet Promise And The Monster–material i garderoben.
♣ Till skivan blev det bara en låt över. Jag jobbar bara vidare på en låt om den är värd det. Det är skönt. Jag fattar direkt om det är något jag kan använda eller inte.
♣ Hon tror att nästa skiva ska kunna komma inom ett år, och sedan vill hon “styra upp ett band”. Men hon vill samtidigt inte stressa.
♣ Jag blir väldigt lätt förvirrad och uppstressad när det händer mycket saker.
♣ Därför är hon också lite tveksam till sin nuvarande hemstad och håller gärna distans även till indievärlden där som är “snäv och elitistisk”.
♣ I Stockholm ska det alltid vara det senaste, det är så högt tempo. Men jag har mina oaser här. De går att hitta.
♣ Billie är också mån om att ifrågasätta sitt eget förhållningssätt.
♣ Man ska köra sitt eget race och hitta nya vägar. Men man måste kunna vara kritisk mot sitt eget tankesätt. Efter ett tag blir det självklart att man tycker på ett visst sätt, bara för att man gjort det så länge. Man måste kunna reflektera. Jag är för förändring.
| Promise and The Monster — Feed The Fire (22nd January, 2016) |
♣ The work of Swedish artist Billie Lindahl, she seems to capture a certain drama, a certain glamorous melancholy that feels entirely enriching.
♣ Sonically diverting, the material matches lush moments of wonder to some genuinely unsettling elements, with the interplay between these two poles providing the record’s central energy.
♣ “We aimed at combining the elegance of old Sixties recordings with something darker and more mechanical,” she recalls. “Like you would play a Lee Hazlewood song on top of Nico’s late Eighties records.”
♣ Clash is able to premiere the title track, and it’s a beautiful piece of songwriting, packed with wonder and inspiration. At one point, Billie purrs: “I’m already too involved / I’m forced into the core…””
Album release: 22nd January, 2016
Record Label: Bella Union
Genre: Indie Rock, Indie Folk, Female Vocal
Duration: 42:51
Tracks:
01. Feed The Fire 5:14
02. Hunter 3:53
03. Time Of The Season 4:55
04. Slow and Quiet 3:08
05. Apartments Song 5:33
06. Julingvallen 3:18
07. Hammering The Nails 3:59
08. The Weight Of It All 3:49
09. Machines 3:33
10. Fine Horseman 5:29
♣ Feed The Fire was recorded in Stockholm, where Lindahl lives, at Labyrint, a small basement studio run by her friend Love Martinsen who produced the album and shares most of the instrumentation with Lindahl. “We aimed at combining the elegance of old Sixties recordings with something darker and more mechanical,” she recalls. “Like you would play a Lee Hazlewood song on top of Nico’s late Eighties records.”
♣ The opening / title track sets the scene with the immediate confession “I’m already too involved / I’m forced into the core.” ‘Hunter’ expands the dreamy yet eerie mood with an echo of girl–group drama filtered through a remote Swedish forest, featuring the Erhu, a Chinese violin. “It’s a great instrument,” Lindahl says. “It sounds a bit like somebody is weeping, and I think we managed to make it weep.”
♣ The view keeps changing: ‘Time Of The Season’ is a more urgent rush of blood, with chiming guitar, ‘Hammering the Nails’ is gentler despite the image, “this taste of blood in metal”, and the tremelo guitar twang and an exquisite coda of Mariachi horns in ‘Machines’ resemble a slice of vintage Americana. Images of skin, flesh, bone and rust create a clash between humanity and the natural world, while the album finale, a cover of the traditional British folk song ‘Fine Horseman’, taps the same motherlode.
♣ Duality sits at the core of Feed The Fire, likewise the name Promise & The Monster. “To feed the fire can be seen as both constructive and destructive,” Lindahl concludes. “You keep the fire burning, the spark alive. But fire can kill you. Like life and death, it’s not really a contradiction. I think it’s necessary to be open to destructive forces if you want to live a life where strong emotions are present. To see, listen and feel is quite a violent and confusing experience, and I think my lyrics often evolve around that, blurring boundaries between dream and reality, and between sanity and insanity. To me, Feed The Fire is a concept album that explores those kinds of themes, from certain places and real happenings.”
By Joseph Mathieu, Published Jan 20, 2016; Score: 8
♣ Promise and the Monster’s most recent album, Feed the Fire, is the band’s debut on Bella Union. Billie Lindahl, the Swedish artist behind the moniker, uses her songwriting to examine the opposite but intertwined ideas of creation and destruction on her third LP.
♣ “To feed the fire can be seen as both constructive and destructive,” says Lindahl. “You keep the fire burning, the spark alive. But fire can kill you. Like life and death, it’s not really a contradiction.”
♣ The tone of each song, be it dark and detached or simply mysterious, is dictated by Lindahl’s inflection. Her voice, in no need of the digital enhancement, is often tinged with the gloom of someone who’s seen too much. She’s known despair, and here, she synthesizes it with languishing guitar and galloping drums.
♣ Between “The Weight of It All” and the nightmarish “Hunter,” the instrumental “Julingvallen” shines a glimmer of light in the dark. An homage to fables still drives her work — Promise and the Monster, by Babette Cole, is a self–illustrated children’s book from 1981 about a pony saving a kidnapped monster — but it’s Lindahl’s multi–instrumental talent and ominous vocals that take centre stage on Feed the Fire, an album that leads the listener through a grim landscape punctuated with urgency and violence.
♣ http://exclaim.ca/
Label: http://bellaunion.com/artists/promise-the-monster/
SWE:
FÖR FÖRÄNDRING, MED EFTERTANKE
♣ Distans verkar vara viktigt för Billie Lindahl, eller Promise And The Monster som hon kallar sin musikaliska sida. Distans till sig själv, till sin konst och kanske mest av allt till sina lyssnare.
♣ Jag är lite motsträvig, säger hon när vi träffas i Stockholm. Tycker det är obehagligt när folk kommer för nära inpå. De kan säga helt fantastiska saker som att “din musik berör mig, den har förändrat mitt liv”. Det är ju det som är själva poängen, det är så det ska vara. Men jag kan inte ta åt mig. Tycker det är läskigt. Jag har lättare att ta till mig om någon säger att jag är bra på gitarr eller att det är snyggt producerat.
♣ Hon är mycket noga med att inte framställa sig som en martyr, en lidande konstnär, vill inte bli den klyschigt mystiska och skygga figuren, men hon framhåller att kreativitet inte är helt lätt att hantera.
♣ Jag tror det har att göra med att jag har kasst självförtroende. Tvivlar mycket på mig själv, fattar inte alls varför folk gillar det. Det känns på ett sätt skitjobbigt att göra musik. Alla kreativa projekt är jobbiga för att jag tvivlar, men jag fattar att jag skulle må ännu mycket sämre av att inte hålla på, så jag fortsätter.
♣ Men alla tvivel gör att det kan ta lite tid innan uppföljaren till Promise And The Monsters album “Transparent Knives” kommer. Billie berättar att hon definitivt inte är en människa som bara rusar på, eftertanke är viktigt för henne.
♣ Jag håller på med lite smågrejor här och där, säger hon. Hjälper andra spela. Spelar med en annan tjej. Har tänkt skriva i sommar och spela in i höst. Men än så länge är det mest att jag tänker på det. Det är alltid någon annan liten grej att göra. Funderar på den gamla klassikern att sätta mig i en isolerad stuga i Hälsingland.
♣ Hälsingland är varifrån Billie kommer, men hon har svårt att höra sambandet i den egna musiken.
♣ Eftersom jag bodde där i min barndom borde det rimligtvis ha gjort något avtryck. Många jämför musiken med stora, mörka skogar, men jag gör inte själv den kopplingen.
♣ När väl skivan kom ut var det inget konstigt för Billie.
♣ Då hade jag jobbat väldigt länge med musiken. Det kändes naturligt. Den allra största glädjen var när Imperial (skivbolaget) skrev sitt första mail. Då hoppade jag upp och ned, skrattade och var helt till mig. Men när man väl var där och en skiva kom ut, då var det inga konstigheter.
♣ Promise And The Monsters musik är väldigt skir och vacker, men samtidigt oroande, störande.
♣ Det är det som är poängen. Det ska smyga sig inpå. Jag är förtjust i grotesk skräckestetik. Jag tycker att ljudbilden är jätteviktig, den kan vara halva låten. Jag kan sugas in i skivor och älska dem bara för hur de låter.
♣ Billie har en speciell ton i sin röst, men har själv svårt att förklara den.
♣ Det är ganska abstrakt. Jag har egentligen aldrig sjungit. På gymnasiet spelade en tjej in en film och då gjorde jag musiken. De som fick höra musiken undrade vem det var som sjöng, och då fattade jag att det faktiskt lät bra. När jag sjunger tänker jag inte så mycket på orden, försöker uttrycka det som ett instrument. Jag har alltid haft Chet Baker som förebild. Tonen i hans röst, han sjunger fantastiskt, låter precis som sin trumpet. Just att han är ett med sitt instrument.
Gitarren är Promise And The Monsters instrument.
♣ Jag spelade cello som liten och kan fortfarande bli helt till mig av cello. Jag ska ta upp det när jag blir pensionär. Jag har funderat på att skaffa dulcimer. Tror det heter hackbräde på svenska. Jag tror på ett uppsving för dulcimer, ler hon och berättar hur man spelar på detta märkliga instrument genom att slå på dess strängar med små klubbor.
♣ Live kan Billie ha svårt att få till den speciella Promise And The Monster–stämningen.
♣ På små, skitiga klubbar där folk står och skriker funkar ingenting. De vill ju ha partymusik, ingen introspektiv liten tjej som spelar gitarr. Jag föredrar ställen där folk sitter ned och lyssnar, fina teaterscener. Då kan jag låtsas att jag är Edith Piaf och bara gå ut och sjunga.
♣ Billie är inte den första musiker jag träffar som uttrycker stor saknad efter Ugglan, men hon är glad att hon hann med att spela där. Att spela med andra även som Promise And The Monster är hon inte främmande för.
♣ Det är nog nästa grej. Att jag tycker det är jobbigt att spela live är nog mycket för att jag oftast spelar själv. Med band är det bara roligt. Man kan göra det mer orkestrerat.
♣ Även om hon jobbar med eftertanke är det inte så att Billie har mängder av överblivet Promise And The Monster–material i garderoben.
♣ Till skivan blev det bara en låt över. Jag jobbar bara vidare på en låt om den är värd det. Det är skönt. Jag fattar direkt om det är något jag kan använda eller inte.
♣ Hon tror att nästa skiva ska kunna komma inom ett år, och sedan vill hon “styra upp ett band”. Men hon vill samtidigt inte stressa.
♣ Jag blir väldigt lätt förvirrad och uppstressad när det händer mycket saker.
♣ Därför är hon också lite tveksam till sin nuvarande hemstad och håller gärna distans även till indievärlden där som är “snäv och elitistisk”.
♣ I Stockholm ska det alltid vara det senaste, det är så högt tempo. Men jag har mina oaser här. De går att hitta.
♣ Billie är också mån om att ifrågasätta sitt eget förhållningssätt.
♣ Man ska köra sitt eget race och hitta nya vägar. Men man måste kunna vara kritisk mot sitt eget tankesätt. Efter ett tag blir det självklart att man tycker på ett visst sätt, bara för att man gjort det så länge. Man måste kunna reflektera. Jag är för förändring.